Jag och Mattias träffades via vänner sommaren 2005 och föll för varandra direkt. Vi kände båda två att vi ville ha barn med varandra, så vi var inte så noga med att använda preventivmedel. 2007 började vi försöka på riktigt men inget hände. Efter ytterligare två år tog vi kontakt med kvinnokliniken i Falun. Egentligen hade jag känt på mig ganska länge att det var något som inte stämde. Jag hade försökt få barn i tidigare förhållanden men aldrig lyckats. Men på kvinnokliniken hittade de varken något fel på mig eller Mattias.
Jag fick hem några ägglossningstabletter som jag provade under sex månader men det hjälpte inte heller. Det enda som hände var att jag blev på uruselt humör, jag blev knäpp av alla hormoner.
Efter ett halvår remitterades vi till Ivf-kliniken i Falun som tog kontakt med oss i januari 2010. De hittade heller inget fel på mig. Det var tungt, jag har fjorton syskonbarn och känt en stark barnlängtan hela livet. Jag hade drömt om barn ända sedan jag var liten och lekte med min dockvagn.
Efter första besöket på Ivf-kliniken gick det undan, bara någon vecka senare fick jag börja med hormonbehandlingen. Under 14 dagar fick Mattias ge mig hormonsprutor flera gånger per dag. Jag kunde inte göra det själv eftersom jag är spruträdd. Samt att han på så vis oxå blev mer delaktig. Men det gick bra, jag blev lite svullen men mitt humör var som vanligt. Efter att två veckor hade gått var det dags att plocka ut äggen. Ett fick jag tillbaka och två gick till frysen.
När det var dags att göra graviditetstestet kunde jag knappt tro det, jag var gravid. Jag som hade läst att det första försöket bara skulle ses som ett testförsök. Den 4 maj var det dags för det första ultraljudsbesöket. Samma dag dog min mamma och jag blev helt knäckt. Vi gick dit ändå och läkaren konstaterade att fostret var ovanligt litet och vi fick därför en ny tid två veckor senare.
Nästa gång vi kommer på besök har graviditeten stannat av helt. Första dagarna väntade jag på att missfallet skulle sätta igång naturligt men jag orkade helt enkelt inte. Jag ringde till kliniken och de gjorde en skrapning. Jag var helt förstörd och vi bestämde oss för att ta en paus över sommaren.
På höstkanten hade vi hämtat ny energi, nu ville vi försöka igen. Vi tinade upp ett av äggen i frysen och fick ett plus på stickan även den här gången. Men i september fick jag missfall och allt rasade igen. I december tinade vi upp det sista ägget men det satte sig aldrig. Jag blev inte gravid. Mattias tog det jättehårt, han trodde verkligen att det skulle gå. Vi tog en ny paus för att hämta andan. I mars 2011 fick jag en ny sorts hormoner och jag fick ut många ägg av absoluta toppkvalité. Nu tusan skulle det gå. Men inte heller den här gången blev jag gravid. Personalen på Ivf-kliniken var så gulliga mot mig, de sa precis rätt saker för att jag skulle orka fortsätta.
Det blev dags att använda de frysta ägget. Men samma dag som de skulle sätta in ägget såg läkaren att min slemhinna var alledeles för tunn. Han avrådde oss från att sätta in ägget eftersom chansen att ägget skulle fastna var så liten. Å andra sidan skulle det upptinade ägget knappast klara av att frysas in igen. Vi bestämde oss för att prova men läkaren fick rätt. Fick ett positivt test som rycktes ifrån oss lika fort igen. Det blev inget den här gången heller.
I augusti påbörjade vi vårt tredje försök och jag bytte hormonpreparat igen. Jag blev överlycklig, det kändes som varje ny behandlingsmetod var nya halmstrån att gripa efter. De fick inte ut så många ägg men de var av bra kvalite. Fick ett ägg tillbaka och 2 till frysen. Två dagar senare gjorde jag ett graviditetstest och på stickan syntes ett svagt streck. För varje dag som gick blev strecket allt starkare. I oktober fick vi en tid för ultraljud. Men strax innan besöket tyckte jag mig se att strecket blev svagare igen. Jag ringde i panik till kliniken som sa att jag fick komma med detsamma. När jag kom dit gjorde vi genast ett ultraljud. På skärmen såg jag en liten böna med ett hjärta som pickade. Jag började gråta och från den dagen tog jag inte ett enda test igen.
Den 16 maj föddes Julian med planerat kejsarsnitt, kl:11:27, 47cm & 2720g. Inte förrän jag höll honom i mina armar kunde jag helt slappna av. Äntligen hade vi fått vårt barn & en egen familj.
Denna text är skriven av en av deras egna reporter. Jag berättade om vår resa över telefonen och sedan skrev hon ihop detta och mailade mig det.
