Om allt får gå bra så utökas vår familj från 3 till fyra i december❤Jag är väldigt chockad och rädd! Rädd för att detta mirakel ska ryckas ifrån oss men samtidigt säger något mig också att detta Is ment to be!Denna graviditet har vi lyckats med helt själva och ingen ivf är inblandad. Det är hur lätt och oplanerat de blev till som gör oss mest chockade. Sedan i november har vi fått till det EN gång tillsammans och den gången blev jag gravid, bara sådär liksom👍Jag är stundvis sjukligt rädd för missfall och jag har sjukvården och specialistmödravården på vår sida. De tar min oro på fullaste allvar och vi kommer att få de kontroller jag känner att vi behöver för att jag ska kunna må så bra som möjligt psykiskt. Hittills så känns graviditeten helt annorlunda mot Julians vilket inte är konstigt de är ju en helt ny individ jag bär på och fast man inte ska så jämför man jag symptomer nu mot då!Med Julian kräktes jag sjukt mycket och fick inte behålla något, jag var under en period så dålig att jag blev inlagd pga av vätske och näringsbrist.Nu mår jag också illa men inte samma, jag kan inte äta varm mat och får i mig väldigt dåligt. Men de jag får i mig får jag iallafall behålla. Men jag är trött..omänskligt trött! Den 22:a Maj så ska vi göra första ultraljudet så vi får se om allt är bra med liten och att hjärtat tickat igång.I söndags var det 4 år sedan mamma dog och även fyra år sedan jag var gravid för första gången. Vi gjorde de andra ultraljudet några dagar innan mammas begravning och då konstaterades det att graviditeten hade stannat av men min kropp förstod inte det och fortsatte producera hcg samt andra symptomer.De var en tuff tid och jag kan inte hjälpa att rädslan för att min kropp ska spela mig samma sjuka spratt ibland gör sig påmind. Griper tag i mig och äter nästan upp mig inifrån och ut.Så för min del kan vi gärna snabbspola tiden lite, men stannar gärna upp på den 16:e Maj och firar Julian på hans 2 årsdag. Våran lilla kille ska bli 2 år och storebror❤