Har kopierat detta inlägg från min förra blogg.
04/01 2012, kl. 23.38Det sista riktiga samtalet jag hade med pappa var på julafton 2011. Det värsta är att jag kanppt minns vad vi pratade om. Men det sista orden jag sa till min syster innan jag fick beskedet minns jag hur väl som helst. Jag pratade med min syster Kicki på tisdagförmiddag och frågade henne om hon hört nåt från pappa sedan julafton, hon svarade att hon inte hade det och jag sa efter att jag hade en känsla av att han inte var nå pigg. Jag hinner bara avsluta den meningen så ringer det på andra linjen det var då min andra syster Åsa. Jag sa till Kicki att jag skulle ta det och ringa upp henne igen.
På andra sidan linjen, möttes jag av en gråtande Åsa som berättade att hon precis kommit till pappa, att läkaren från servicehuset han bodde på hade ringt henne och bett henne åka dit för han var inge pigg och vägrade att låtas åka in på sjukhuset. Det hände ofta att han inte var pigg och inte ville åka in, men tillsist kunde man alltid övertala honom eller så repade han på sig. Åsa åkte dit, och när hon kommer in i hans lägenhet så ligger han helt borta på soffan, med en sköterska vid hans sida som höll honom i handen. Åsa jobbar själv inom vården sedan många år tillbaka och såg direkt vart det var på väg. Pappa var verkligen på väg att lämna oss nu, han hade bestämt sig att nu var det dags.
Pappa var redan då Åsa kom i ett sånt skick att läkarna ansåg att att dom inte skulle lämna honom. Kort efter fick hon sällskap av min Kicki och min syster Maria.
Jag sa direkt då Åsa ringde att jag valde att inte börja stressa hem, jag vill inte minnas det av honom. Jag vill minnas allt innan. Jag tog ett beslut som jag heller inte ångrar men som ändå var ett svårt beslut att ta. När mamma gick bort så stressade jag hem åkandes i en bil 50mil vaken ett dygn och det var så psykiskt jobbigt. jag var gravid då oxå vi hade plusat efter vår första IVF. Jag fick missfall en vecka efter och det tog mig så hårt. Så jag kände att för mig och mitt barns bästa så stannar jag hemma den här gången.
Jag satt uppe nästan hela natten på onsdag, mina tankar var hos min pappa och mina systrar som var kvar och vakade för honom. Han pratade inte han bara låg och sov. Han svarade på tilltal men det var bara svaga ja och nej han orkade förmedla.
Jag satt med så splittrade känslor och ville bara vara hos honom. Ville bara att han skulle få höra min röst igen. Och veta att jag och bebis trots allt hade det bra. Han var mycket orolig för mig och jag kände att han behövde höra min röst för att kunna släppa taget.
Så på onsdag förmiddag när jag pratade med Kicki så bad jag henne att slå på högtalaren på telefonen och sätta den mot pappa så han hörde.
Jag sa -Hej pappa det är Denise.
Han svarar med ett klent och rossligt hej, han var alldles för svag för att prata.
Jag fortsatte att prata och sa att jag tänker på honom och att jag och bebis hade det bra trotts allt. Han försöker säga nåt mer hör jag men han orkar inte och istället hör jag mina systrar säga att det rinner en tår ner för hans kind. Jag säger oxå till honom att jag inte kommer hem, (för att han inte ska ligga och vänta). Jag sa oxå att jag älskade honom. Jag sa oxå att jag hoppades han skulle krya på sig. Sen vet jag inte mer vad jag sa riktigt. Det är nog det jobbigaste men även det värdefullaste samtalet jag haft i mitt liv. Det smärtar att skriva om det och tårarna rinner nu ner för mina kinder.
Senare på kvällen så somnade pappa in med mina systrar vakandes vid hans sida.
Jag har sedan den dagen velat ringa honom igen, tanken slår mig flera gånger om dagen. Hur gärna jag skulle vilja prata med pappa igen och höra hans röst. Jag saknar honom så mycket och det gör så ont i mig att han verkligen är borta.
På andra sidan linjen, möttes jag av en gråtande Åsa som berättade att hon precis kommit till pappa, att läkaren från servicehuset han bodde på hade ringt henne och bett henne åka dit för han var inge pigg och vägrade att låtas åka in på sjukhuset. Det hände ofta att han inte var pigg och inte ville åka in, men tillsist kunde man alltid övertala honom eller så repade han på sig. Åsa åkte dit, och när hon kommer in i hans lägenhet så ligger han helt borta på soffan, med en sköterska vid hans sida som höll honom i handen. Åsa jobbar själv inom vården sedan många år tillbaka och såg direkt vart det var på väg. Pappa var verkligen på väg att lämna oss nu, han hade bestämt sig att nu var det dags.
Pappa var redan då Åsa kom i ett sånt skick att läkarna ansåg att att dom inte skulle lämna honom. Kort efter fick hon sällskap av min Kicki och min syster Maria.
Jag sa direkt då Åsa ringde att jag valde att inte börja stressa hem, jag vill inte minnas det av honom. Jag vill minnas allt innan. Jag tog ett beslut som jag heller inte ångrar men som ändå var ett svårt beslut att ta. När mamma gick bort så stressade jag hem åkandes i en bil 50mil vaken ett dygn och det var så psykiskt jobbigt. jag var gravid då oxå vi hade plusat efter vår första IVF. Jag fick missfall en vecka efter och det tog mig så hårt. Så jag kände att för mig och mitt barns bästa så stannar jag hemma den här gången.
Jag satt uppe nästan hela natten på onsdag, mina tankar var hos min pappa och mina systrar som var kvar och vakade för honom. Han pratade inte han bara låg och sov. Han svarade på tilltal men det var bara svaga ja och nej han orkade förmedla.
Jag satt med så splittrade känslor och ville bara vara hos honom. Ville bara att han skulle få höra min röst igen. Och veta att jag och bebis trots allt hade det bra. Han var mycket orolig för mig och jag kände att han behövde höra min röst för att kunna släppa taget.
Så på onsdag förmiddag när jag pratade med Kicki så bad jag henne att slå på högtalaren på telefonen och sätta den mot pappa så han hörde.
Jag sa -Hej pappa det är Denise.
Han svarar med ett klent och rossligt hej, han var alldles för svag för att prata.
Jag fortsatte att prata och sa att jag tänker på honom och att jag och bebis hade det bra trotts allt. Han försöker säga nåt mer hör jag men han orkar inte och istället hör jag mina systrar säga att det rinner en tår ner för hans kind. Jag säger oxå till honom att jag inte kommer hem, (för att han inte ska ligga och vänta). Jag sa oxå att jag älskade honom. Jag sa oxå att jag hoppades han skulle krya på sig. Sen vet jag inte mer vad jag sa riktigt. Det är nog det jobbigaste men även det värdefullaste samtalet jag haft i mitt liv. Det smärtar att skriva om det och tårarna rinner nu ner för mina kinder.
Senare på kvällen så somnade pappa in med mina systrar vakandes vid hans sida.
Jag har sedan den dagen velat ringa honom igen, tanken slår mig flera gånger om dagen. Hur gärna jag skulle vilja prata med pappa igen och höra hans röst. Jag saknar honom så mycket och det gör så ont i mig att han verkligen är borta.
Jag är livrädd för begravningen, det kommer att göra så ont i hjärtat att sitta framför hans kista.
Precis som jag för snart två år sedan satt framför min mammas kista. Det är så orättvist så det finns inga ord!!!
Idag var dödsannons i tidningen, känns helt sjukt att läsa den!!
