Grattis mamma på din 72års dag!

 
 
Önskar att jag kunde ta upp telefonen och ringa och sjunga för dig. Men du är på en plats där den möjligheten inte finns. Så ist får det bli ett inlägg här. Grattis mamma du är så otroligt saknad! Hoppas du har de fint där du nu är tillsammans med pappa. Vi är många som saknar er så otroligt mycet! Skulle så gärna vilja kunna sätta Julian i ditt knä, men ist fick jag sätta honom brevid din grav. Otroligt ledsamt och orättvist!
 
Ingen är som far
Ingen är som mor
Nu finns ingen av dom kvar.

På andra sidan stranden vid fridens ljusa hamn
Står mor och väntar stilla att far få ta i famn.

Tyst likt dagg faller
Ni sakta börjar gå
Nu är ni åter samman
Nu är NI åter TVÅ ♥
 
 
 
 

 

Min Familj

Hej och välkomna till min nya blogg, hoppas ni vill följa med oss på denna resa. Ni kan se under kategorierna några punkter som jag kommer att skriva om framöver. Har ni förslag eller frågor till mig så lämna en kommentar.
 
 
Detta klocklsag för exakt 9 månader sedan så fick vi för första gången se vår lilla kille utanför magen. Vi hade redan sett honom massor med ggr tidigare med hjälp av ultraljud. Men de var inget som kan mätas med de första riktiga mötet med Julian. Vi hade sen långt innan han föddes bestämt att hans namn skulle bli Julian. Vi visste ju inte då han föddes att han till 100% skulle passa till namnet vi gett honom, men direkt då våra ögon mötte hans så var de så självklart att denna kille var den lilla Julian vi drömt så länge om att få träffa.
 
Han har nu funnits hos lika länge som han låg i magen och jag kan då säga att tiden i magen var mycket segare. Tiden har sedan vi fick honom i våra famnar barar rusat iväg, har aldrig upplevt att dagarna gått så fort som de gör nu. Jag förstår verkligen nu vad alla menar då de säger njut så mycket ni kan för tiden går så fort!
 
Och njuter gör vi, vill inte missa en sekund av hans liv. Jag står ofta kvar vid han säng och kikar på honom med tårfyllda ögon då han sover. Att vi äntligen fick vi honom att den jobbiga kampen är över. Fysiskt är den över, ingen mer ångest var månad då mensen kommer, eller ångest för att sätta hormonsprutor i magen i hopp om att vi kanske skulle lyckas med denna behnadling. Allt detta är nu över. Men tyvärr så sitter såren kvar i själen än, alla motgångar satte sina spår. De jobbar jag med idag, och jag tänker vinna även denna kamp. jag vill få läka och må bra nu.
 
I maj 2010 så dog min mamma och i december 2011 så dog min pappa. Och sorgen tog nya tag i mig då Julian föddes. Att se på honom och veta att han aldrig kommer få busa med sin mormor och morfar som oxå längtade som vi efter att få träffa honom.  Min far sa även till sin läkare i början av december 2011 att de skulle göra allt för att hålla honom i liv, för i maj skulle lille Julian födas och de ville han så gärna få uppleva. Vi hade vårt rutinultraljud den 21dec. Den 28:e somnade pappa in, han fick veta att allt såg bra ut med vår lille kille, vilket räckte för att ge honom ro. Hans kropp orkade inte mer än om hans sista önskan var att få träffa Julian. Kommer att berätta mer om min mamma och pappa senare i separata inlägg.
 
Lyckan över min egna familj är helt oslagbar, än om sorgen från mina föräldrar följer mig hack i häl.